Hur förklarar man en depression?
Kategori: Allmänt
Jag gör inte det. Inte för många. De vet om det, men det var ju flera år sedan tänker de kanske och jag orkar inte rätta dem, orkar inte säga att "nej, jag fick byta medicin för den andra funkade bara ett tag".
Jag pratade med en kompis, en av mina äldsta (som i längsta relationen) och bästa vänner. Det var minst ett år efter att jag hade börjat medicinera (vilket jag gjorde först två år efter gymnasiet). Jag berättade hur jag hade åkt till vårdcentralen tillsammans med sambon och att de från vårdcentralen hade skickat mig till psykakuten. Hon skämtade något om att vara självmordsbenägen - i tron att jag ju inte var det (och jag klandrar henne inte, jag är som sagt bra skådespelerska). Jag tror hon förstod ändå att det var just därför de skickade iväg mig till sjukhuset.
Men efter det är det bra, man blir liksom frisk och man ska må bra. Depressionen får inte komma tillbaka och man får inte tänka "nej, nu kör jag inte bilen i ett träd" för det är vad jag tänker väldigt ofta när jag är ute och kör. Jag har dock aldrig gjort det, jag har pappas gamla bil som fortfarande egentligen är hans.
Man kan säga att man inte mår så bra, psykiskt. Man kan säga att man är deprimerad. Men förstår människor att man menar "jag orkar inte gå upp ur sängen förrän på eftermiddagen", "jag blir utmattad av att gå ut och hämta posten" och "jag måste gå och lägga mig och vila när jag har varit på ICA och handlat mat". Förstår vanliga människor detta, att det är såhär det är? Jag vill inte vara den som förklarar. Inte för de jag känner. Jag kan skriva, jag kan skriva hur mycket som helst och ofta med fler ord än jag behöver, men när jag ska tala, speciellt om personliga saker, försvinner min röst helt.