crumbled.blogg.se

Hur förklarar man en depression?

Kategori: Allmänt

Jag gör inte det. Inte för många. De vet om det, men det var ju flera år sedan tänker de kanske och jag orkar inte rätta dem, orkar inte säga att "nej, jag fick byta medicin för den andra funkade bara ett tag".
 
Jag pratade med en kompis, en av mina äldsta (som i längsta relationen) och bästa vänner. Det var minst ett år efter att jag hade börjat medicinera (vilket jag gjorde först två år efter gymnasiet). Jag berättade hur jag hade åkt till vårdcentralen tillsammans med sambon och att de från vårdcentralen hade skickat mig till psykakuten. Hon skämtade något om att vara självmordsbenägen - i tron att jag ju inte var det (och jag klandrar henne inte, jag är som sagt bra skådespelerska). Jag tror hon förstod ändå att det var just därför de skickade iväg mig till sjukhuset.
 
Men efter det är det bra, man blir liksom frisk och man ska må bra. Depressionen får inte komma tillbaka och man får inte tänka "nej, nu kör jag inte bilen i ett träd" för det är vad jag tänker väldigt ofta när jag är ute och kör. Jag har dock aldrig gjort det, jag har pappas gamla bil som fortfarande egentligen är hans.
 
Man kan säga att man inte mår så bra, psykiskt. Man kan säga att man är deprimerad. Men förstår människor att man menar "jag orkar inte gå upp ur sängen förrän på eftermiddagen", "jag blir utmattad av att gå ut och hämta posten" och "jag måste gå och lägga mig och vila när jag har varit på ICA och handlat mat". Förstår vanliga människor detta, att det är såhär det är? Jag vill inte vara den som förklarar. Inte för de jag känner. Jag kan skriva, jag kan skriva hur mycket som helst och ofta med fler ord än jag behöver, men när jag ska tala, speciellt om personliga saker, försvinner min röst helt.

Början

Kategori: Allmänt

Jag lider av depression och ångest. Jag vill ibland säga att jag har gjort det så länge jag kan minnas, men det är inte sant. Jag mådde inte dåligt när jag var liten, men sedan när jag blev äldre.
 
Jag var tretton år när jag skar mig i handleden första gången. Aldrig djupt, men jag skar mig för det kändes bra och... ja, jag vet inte... Men alla gjorde så och jag var inte annorlunda på något sätt. Jag mådde bra sedan, har jag för mig, när jag var fjorton och femton. Och sedan gick det bara utför igen.
 
Gymnasiet gjorde inte mycket för att avhjälpa det hela. Jag gick hos en kurator under hela tredje året och hade jag inte brutit ihop samma dag jag skulle till kuratorn sa jag att allt var bra. Även om jag hade suttit uppe halva natten p.g.a. ångest. Jag kände inte ångest då och alltså var det bra och kuratorn trodde mig. Jag är en väldigt bra skådespelerska, ska ni veta. Vill jag inte att folk ska veta hur jag mår så får de inte veta det. 
 
Fast det där stämmer bara till viss del. Det finns en som, tyvärr, alltid ser igenom när jag säger att allt är bra och vi har kommit på något slags system där man inte får ljuga om den andra frågar "ljuger du nu?" Jag ljuger inte på den frågan och alltså vet han alltid hur jag mår. Han vet det nog ändå, utan att fråga. Men Han kom in i bilden mycket senare, efter gymnasiet och det tog oss ännu ett år innan vi blev tillsammans, men det tar vi en annan gång.
 
Denna blogg har jag för att skriva av mig, för att få ut alla tankar som kommer. 

Välkommen till min nya blogg!

Kategori: Allmänt

Mitt första inlägg.